min stackars blogg har varit försummat ett tag. inte alla gånger går det att bortse en sådan viktig sak som att man inte orkar. ja, att detta kan ta månader, kanske år. många är oroliga för mig men det är ingenting med oro att göra, i mitt fall iaf. hur ska man säga? man är mitt uppe i en process. en process som är både viktig och nyttig. och oundviklig.

varför blir folk alltid så upprörda när någon annan lämnar de gamla och rutinerade vägarna? när man söker efter något som är mer äkta, mer nyttigt? 

jag vill ha en mening med livet, med det jag gör, jag vill vakna upp varje morgon och veta att det jag gör har en mening och betydelse, och även om inte jag ser det på en gång då vill jag känna en trygghet i vetskapen om att jag är omsluten av Guds nåd och han har en uppgift åt mig. det har ingenting med ambition att göra. vi har blivit bedragna med många ord och termer som liknar men stämmer inte riktigt med det verkliga och viktiga. en ambitiös människa tänker på sit eget bästa, på makt, på pengar, på inflytande. jag vill ha en uppgift. den röda tråden som är bara min väg. och mitt mål är att fullföjla mitt liv som var Guds mening från början.

många är blinda för det som händer bakom ytan, både i männikolivet och i världen,  allting har blivit så ytligt.  makt och pengar bestämmer. njutning förblindar. sanningen tystnar. kärleken fördärvas. även de små sakerna kan bli rätt jobbiga. man vill se ett leende i vardagen, man vill höra att det går bra för en. för att kunna gå förbi en så fort som möjligt. för att inte binda upp sig med någon annans problem.

och många är rädda för förändringen, ännu fler för sanningen.

tävling (klicka!) hos min vän Annica!

strax: i nästa inlägg har jag tänkt att skriva om en bok jag läser.