det är ingen fara med mig, jag är ju trött och inte heller frisk än, men...
man tystnar bara...
det är inte lätt att skriva när det oavbrutet händer saker
som är svåra att påverka
när man inte själv är med
och kan påverka.
man blir bara matt,
och jag faller tillbaka
i kraftlösheten...

ogräs i det man sått gemensamt har växt stort,
medan jag varit borta,
men även några sädeskorn,
några diamanter,
och det känns som att det är just MIN skördetid,
min egen och ingen annans,
jag har några medhjälpare men
det är MIN skördetid och den kommer att vara svår,
d v s när jag kommer tillbaka til mitt arbete på riktigt,
då har jag många saker att ta itu med, ingen tvivel om det.
det blir en kamp mot kvarnen,
och den känns omöjlig för en ensam människa.

men jag är en kämpe, har alltid varit det,
men infångad i en lagom svag kropp,
dock min ande är något annat än svag.
Gud vet om detta.

i vissa fall räcker inte om man försöker påverka,
det är alldeles för få som lyssnar.
att kunna lyssna är en stor KONST,
speciellt om man befinner sig NÄRA en människa,
ofta är det betydligt enklare att lyssna på avstånd,
som i bloggen t ex,
man har inte de känslor,
man bär inget ansvar,
och man ser saker klarare.

fast jag kan inte ens komma på ett enda STORT namn som jag vet är bra på att LYSSNA.

FÖRUTOM GUD.

Oh, HAN har hört mycket ifrån mig!!!
och jag har begrundat vissa saker.
LYSSNA är som att TIGA t ex.

HAN teg när han själv blev förrådd, hånad och totalt missförstådd,
förtalad av dom som kunde dra nytta av hans olyckor,
otacksamt behandlad av dom som han hade varit generös mot,
hans ord förvrängdes och sades i andra meningar och sammanhang,
han var obekväm och alltför annorlunda,
hans idéer störde och hans framgång ogynnades,
och han offrades utan en större svårighet,
han var stark och svag samtidigt och det var skrämmande
för ingen förstod hurdan han var egentligen,
man passade på att bli av med honom vid det bästa tillfället,
allt detta känner man så väl igen!


han blev hedrad en kort stund men sedan bortkastad
och jag kan inte tro något annat än att han till sist blev även OMYNDIGFÖRKLARAD,
delvis för att tillintetgöra allt hans verk
och man gjorde så att man inte skulle minnas honom,
men hans namn på hebreiska
med den förkortningen som Pontius Pilatus lät skriva över hans huvud
skrevs med bokstäver JHVH,
d v s det möjliga namnet på hebreernas Gud JAHVE,
JAG ÄR DEN JAG ÄR eller JAG ÄR, (jag finns, jag existerar, jag är själva verkligheten)
känd sen Moses tiden,
men då höjdes rösterna bland det egna folket som kunde tyda det hebreiska skriftet,
alla tyckte att skriva något sådant var att skända Guds namn,
den värsta skändelsen på den tiden,
Guds namn var outtalbart och man brukade ersätta det med Adonai (Herre),
och här stod det skrivit som ett tecken, en bekräftelse på att Gud inte kan mördas,
men ingen såg Gud i honom,
för man kan inte se Gud,
och därför gick det inte ihop,
människoSYSTEMET var starkare än GUD själv och TECKNEN ignorerades.
Gud har gett den makten åt människostyre.
men var och en har sin egen vilja också.


korsfästelse ansågs vara det mest avskyvärda dödsstraffet av alla på den tiden
och tillämpades bara mot de lägsta av människorna, slavar, våldsmän etc,
Guds namn fick inte hänga över den lägsta av människorna
och det skulle tas bort men man kan inte beröva identiteten en Gud.
sen dess känner vi officiellt till den latinska förkortningen INRI,
Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum,
(Jesus från Nazaret, judarnas konung)
som förkortning JHVH motsvarar exakt,
Jeshua Hanazrim Velemech Hajudim.

många människor gör sig själva stora och hörda
genom att de talar högt och övertygande om sin sak,
de älskar att höra sin egen åsikt
och raskt tvingar den på andra,
allt för många följer i samma spår.
det är både små och stora ledare vi möter
men deras sätt att vara är detsamma.

människor tycker om en stark ledare
men jag läste att ledaren INTE behöver vara sann eller ens låta trovärdig.
har man köpt ledaren då har man köpt hans åsikter och alla hans reformer.
vi kan vägra gå med på detta påstående men för de mesta är det ju exakt det vi gör,
vi accepterar.
och avgudar.
hemskt!
men det är falskt att leva med andras åsikter,
man bedrar sig själv i slutändan.

det retar mig mest att folk tycker sig veta bättre än en själv vad som är sant
eller vad som är bra för en.
saker som inte finns i deras värld anser de inte är rätta för någon annan heller,
de ser inte att de har en egen brist på empati eller utbildning eller förnuft
som gör att de inte förstår.

bl a ska man inte springa runt hos varandra och sprida rykten,
det liknar en leverne i den forntida sveariket med Oden och Tor
inrutade i ett mörkt sinne av ett hedniskt folk
i djupet av oändliga skogar,
utan riktiga vägar och förbindelser,
mot bättre vetande,
utan TV och information
men lika falskt, pirrigt och "underhållande"...


är det något viktigt då ska man söka upp den som kommer att bli drabbad,
för drabbad av rykten blir man alltid,
rykten är inget bra sätt att kommunicera eller lösa problemen.
och proffs ska absolut inte syssla med sådant! inte någon annan heller.
vill man stärka en grupp då ska man absolut inte gå runt och prata känsliga saker om varandra!
men jag har fått lära mig under alla år att man tycker så...
att det är bra med skvaller...
att man ska tycka lika eller nästan lika,
att det är inte bra med avvikelser...
man kan bli drabbad.
ensamvarg har ett svårt liv förstås.
och jag hade svårt att inse men
man kanske tror att den som tycker annorlunda
är svag, störd, lättpåverkad, manipulerad
och allt annat förutom det att ...
man kanske, tvärtom, är stark och självständig i sina åsikter.
att man faktiskt vet vad man gör.
att man vet var man står och vilka åsikter man har.

jag är oändlig trött av främmande åsikter och rykten
och falskhet, och dumhet,
men jag blir även bekräftad än en gång, av kloka människor, tack och lov!
jag har fått höra flera gånger att jag själv inte bara är klok utan väldigt väldigt klok.
just i denna stund och just med de problemen jag har
betyder det väldigt mycket för mig att bli bekräftad på det där sättet av andra människor.
och jag tackar Gud för att han har uppenbarat sig för mig.

jag vet att de stunder, veckor, månader, åren som varit svårast för mig
har tagit fram den person inom mig som jag är idag.
i mörkret framkallades bild på mig av Gud.
en bild som några ser, andra ser inte.
massor av människor ser aldrig, det har jag lärt mig.
det är lätt att vända publikens blick dit man vill.
men de är bara individer som ser.
och jag känner mig självklart ganska ensam där jag står med mina egna åsikter,
och t o m stortrivs med att det kan vara så.

för jag saknar inte människor som inte förstår eller inte saknar mig.
de måste sakna mig av hela hjärtat och inte i ord, något mindre är för lite för mig.
jag bär även på erfarenheter från mitt hemland och ingen vet vad de åren har gjort med mig.
inte så konstigt att jag är ensam under långa stunder. ensam med mina tankar.
speciellt när jag går ut på stan.
huvudstaden var den ödsligaste platsen på jorden.
och jag ville inte återvända.
på landet har jag mer av Gud med mig och inom mig.

inte så konstigt att de som inte förstår har sårat mig djupt
med sin köra-över-teknik och brist på empati.
för vem skulle kunna förstå djupet av allt detta man har upplevt
och lärt sig bortom allt förstånd?
i kampen mellan livslust och dödslängtan som varje av Gud älskad människa
har upplevt i sitt eget liv någon gång,
för i ett liv ska finnas allt, tills allting blir fullbordat.
detta är ju en process, ingenting som händer på en dag eller en månad.
inte heller på ett år. detta är ett liv.

det är jobbigt. jag är sårbar. först och främst genom min kropp.
och det gynnar inte mig just nu. saknar fortfarnade fysisk kraft. och sover dåligt.
vi vet idag att sömnlösheten leder till depressionerna för vem som helst.
att man blir okoncentrerad och oengagerad, får yrsel och huvudvärk.
jag är ingen krigare medan jag bär på de symptomer.

det är en av nutidens största myter såsom att andra kan hälpa dig på avstånd.
någon gång och så.
jag menar då man utför någon form av hjälp som ett arbete,
det är en distanserad och arrogant handling i sig och inte så sällan även falsk.
AGAPE är den ända kärlek som kan läka ALLA sår.
och bidra till en FÖRÄNDRING.


apropå förändringen... eller förbättringen... det är väldigt inne med rehabiliteringar
som är schemalagda och som inte du själv har lagt upp,
det ser ut så att du kan påverka men egentligen blir du uppäten av ett system,
ett monster du inte ser och inte kan ringa till,
för de tjänstemän och kvinnor du omges av är bara en del av systemet.
personligen kan de inte hjälpa dig. och vill de? sällan. fast det finns vissa som vill. men kan de?
att anlita ditt personliga liv till ett system kallar jag för kontroll, press och manipulering
i högsta grad.
det är lika sorgligt med psykologer och kuratorer. de löser ingenting.
även om det finns kloka människor i alla brancher, vilken tur att få möta sådana när det gäller!
det finns en mängd instanser som vi förlitar oss på
men jag tycker att just när man kommer till kritan med allt
och skulle behöva ta den hjälpen som erbjuds,
det är just då du inser hur svaga och byrokratiska och instängda i sin oförmåga
att hantera ditt liv de byrokratiska strukturerna är.
och där handlar det alltid även om pengar. ALLTID.
jag litar inte på ett sådant system. jag har sett de svarta svekfulla sidorna hos det.


det du behöver är personlig närhet till dig som är fysikt svag,
och den som tar hand om dig ska ha full insikt i det DU går igenom.
och själva processen till förbättring är individuell för var och en,
inte schemalagd.


jag har själv studerat psykologi i 5 år.
jag vet att många psykologer har egna problem
som de inte har lyckats med att lösa. alla är vi bara människor,
böckerna hjälper inte förändra personlighet
och oftast inte heller erfarenheterna hjälper,
för det man kan drabbas av kan vara en alldeles ny, en alldeles egen erfarenhet.
hur skulle man kunna förbereda sig för sådant som man aldrig varit med om?
det är en del av livets essence.
man kan inte vara framme medan man är på väg
och livet är en väg.


därför säger jag, jag som är väldigt sårbar numera och kan erkänna
att trots mina otroligt fina betyg i psykologi
har jag inte kunnat hantera alla situationer  på rätt sätt i mitt eget liv,
för jag är ju bara en människa. jag vet att psykologi är en förhållandevis populär och väl uttspridd myt.
för drygt 10 år sedan fick jag 11 poäng i detta då nya för mig ämne
redan vid första försök i att skriva en uppsats.
materialet gick vidare till forskningen i ämnet.
de gav mig 11 poäng av 10 möjliga och en utmärkelseskrift
just för att jag hade överskridit de tänkbara gränserna.
jag måste ha skrivit något unikt som jag själv inte var medveten om.
för vi hade inte ens börjat våra studier på allvar, detta var den förtsa uppsatsen
och jag gick efter magkänsla och egna erfarenheter, och så även min tro.
för Gud är min rådgivare.
så är jag en övermänniska som kan hjälpa mig själv?
både ja och nej. men jag är iaf klar på en sak.
psykologi (sociologi, vård, politik, religion...) ska inte bryta ner
eller uttnytja någon annan människa,
psykologi t ex ska göras till självbetjäning. en bra psykolog är den
som kan ta fram dina starka och positiva sidor,
han är den som känner din omedvetna
och hjälper dig att hitta dina egna tankar och övertygelsen
för allting sådant har Gud redan gett dig.
psykolog ska inte försöka säga sista ordet.
men allting faller på plats ändå.
ödmjukhet. tolerans. förmåga att lyssna. empati.
kristet perspektiv. inte det vi ser via historieböcker eller i politiken,
utan en ren äkta kristen tro
där ditt samvete har mer att säga än någon annan
eller något annat.

/Inas funderingar/