...angående mig själv har jag upplevt en del redan som barn och närmare eller kärare har gått bort både framför mina ögon eller olyckligt snabbt och oväntat. min första trauma (du ska veta att det finns fler) angående döden var när min morbror blev alkoholförgiftad hos grannarna som var kända som de största supare i hela trakten och ingenting längre tog döden på dom. de hade lyckats skaffa hem träsprit och drack själva utan att märka något men min morbror, bara 30 år gammal (nästa dag skulle ha fyllt 31 om jag minns rätt) blev svårt förgiftad. varför han drack är en fråga som jag vill också ta upp. han var väldigt duktig under lumpen och hade fått utmärkelsen. han ville ta officersutbildning men mormor tvärvägrade. på den tiden behövde man tillstånd ifrån föräldrarna om man skulle bli militär. då försökte han leva ett vanligt liv och bildade familj men misslyckades totalt på alla punkter och så blev supandet hans glädje... eller kanske protest?... tråkigt! den dagen han blev förgiftad fick han ingen akutvård, ingen vård alls, andra där var ju så berusade, de sov eller orkade inte bry sig, ingen från våran familj fick reda på någonting förrän det blev för sent. när distriktssköterskan kom hade gått nästan en hel dan och allting var liksom över. och det var vid det där laget min mormor fick veta vad som hänt, bara några km bortom. det mest traumatiska för mig som var runt 5 år gammal var inte själva döden utan hur folk runtom mig reagerade. när mormor fick beskedet hade vi suttit ute på en liten kulle på gården och mormor berättade om gamla tider, krigstider. det var skönt att sitta bredvid henne, äntligen! jag var alltför van att klara mig själv genom  dagarna  annars. med dagens ögon kan jag se att de var inte så gamla tider. hon pratade om. jag föddes ju 64 och kriget tog slut 45 men inte för min familj. eländet började just då för när ryssarna kom in på morfars och mormors gård var själva kriget snart över. någon fån bygden hade anmält min morfar till de lokala myndigheterna  som bestod av en eller två ryssar och han fördes till Sibirien utan någon utredning, samtidigt som hans sår i ryggen inte hade läkt helt, dom såren hade han fått medan han hade krigat i den Röda Armén, som tvångsinkallad. hade han vägrat då hade han blivit sjuten på sin gård. min morfar och mormor hade fyra små barn så döden framför ögonen på dom  kändes inte som någon alternativ. själv har han berättat att han siktade aldrig på någon människa när fronten kom, bara sprang med de andra. men han kunde inte undvika att själv bli träffad. flera granatsplitter i ryggen, inte kul, dom fick han leva med hela livet. jag minns dagarna då han inte orkade stiga upp ur sängen, som liten bodde jag ständigt hos dom och såg allting. han klagade inte, bara stannade i sängen, och mormor masserade hans rygg. han använde aldrig någon medicin och det kom inte på tal om att besöka läkare. vilka läkare? sjukvården på landet undvek man helst. men tillbaka till Sibirien! Sibirien betydde döden. men morfar klarade sig trots sina smärtor, inflammationer och hunger. han hamnade på en brödfabrik, baggeri alltså. hans arbete var att sortera bort de brända brödlimporna. det säger sig självt en del. man brände limporna för att fler skulle kunna dela på dom...men tillbaka till kriget! tyskarna hade haft sin centralanläggning i trakterna på våran (morfars) tomt, den var alldeles nybyggd och närapå störst i hela byn, med flera byggnader. det gick bra för båda sidor. hela familjen fick matrester av tyskarnas mat, tyskarna var vänliga, gav chocklad till barnen och lekte med dom, det användes aldrig några vapen och ingen gick runt full. när ryssarna kom, bombarderades sönder allting. människor flydde till skogen och bodde där i en vecka, så länge det hördes vapen och flygplan och rädslan styrde alla. min familj hade åkt ut med en häst och vagn och fyra små barn i vagnen. och någon ko. resten av djur hade de släppt ut i det fria. grannarna hade en liknande situation. inte så många saker hade de med sig. och bodde en hel vecka i skogen. prata om överlevnad!!! men det var ju bara början! när de kom hem fanns det inget hem. ingenting alls. hunden hittade de under grunderna av ett av husen efter flera dar, denne var livrädd och helt förändrad. min mamma var  4 år när kriget började. morbror som jag pratar om var 3 år yngre. ett år gammal alltså! tänk dina barnbarn! orkar du ens tänka tanken??? allting sådant har jag slukat upp från min mormor. lyssnade som på sagorna, det fanns inte så mkt annat att lyssna på eller ta till sig när jag var liten. ja, krigsfilmer med tankar och granater och illalåtande krigsflygplan på TV. en liten gammal TV som pajade snart, kanske bara bra. lite bättre erfarenheter av ett lyckligare liv fick jag på dagis men det var när jag var runt 6 år gammal. dock det var en krigshistoria som mormor berättade för mig denna dag när morbror dog. som jag förstår idag då bearbetade och bearbetade hon sina upplevelser genom mig för ingen annan än jag ville höra henne. och då kom budet att hennes son var svår sjuk. jag minns att hon reste på sig för att sjunka ner på marken igen. jag såg  hur benen inte ville bära henne, hur hon tog sitt huvud i händerna. glömde bort allting. mig. det minns jag väldigt tydligt. som en film. har aldrig pratat om detta med någon. men det är inte det som plågade mig. så småningom dök upp mera folk, det var värre det, så mkt förvirring!!! men inte första dagen. morbror dog framåt kvällen, det var nästan samtidigt som mormor fick veta vad som hänt. och då fanns plötsligt ingen annan hemma. mormor var med mig bara ett tag. min mamma hade kallats från Riga. hon hade kommit men försvann genast någonstans. jag hade verkligen behövt henne. jag minns inte hur jag somnade men sen vaknade jag, det var kolsvart i hela huset och så tyst! jag steg upp, men medan jag upptäckte att ingen förutom mig fanns hemma steg rädslan. inte rädslan för att någon hade dött. inte medlidandet. utan en hemsk förlamande känsla av ondskan eftersom jag var ensam i en kolsvart mörker, och för att hela eftermiddag hade varit så konstig! med många främmande känslor! det var en overklig upplevelse. man kan inte kräva av en 5-åring att denne ska tänka logiskt. jag öppnade ytterdörren och försökte se lyset ute i lagård. min mormor mjölkade alltid korna vid 4-tiden, jag var säker på att hon gjorde det nu också. eller ville jag ana ljuset eller prat på granngården som fanns en stor bit bort från oss. men allting var svart ute, ingenting hördes. jag blev räddare och räddare och försökte låsa igen dörren, natten skrämde mig. men jag lyckades inte få låset att fungera. då skrek jag. jag vet att jag skrek länge och hjärtskärande men jag minns inte om jag hörde mig själv. jag skrek tills någon kom springandes, jag orkade inte ens bry mig, så otroligt rädd jag var! värre än så kunde det inte bli. det var mormor... sen kom ju även mamma. sådana saker sitter kvar i kroppen, jag har mer minnen inom mig som har aldrig kommit ut, och nästan alla sådana barndomsminnen är mer eller mindre förknippade med öldryckandet, vin, män som slås eller ligger utspridda på golvet. sönderslagna möbler från mitt eget farshem. berusade främmande gubbar och folk som jag inte litade på och besvärade min mormor där vi bodde på landet. en gråtande mamma som stod på knäna framför våran säng och bad en bön men jag fick aldrig veta vad var de för orden hon sade. jag visste inte att hon bad. men jag visste att jag fanns utanför. alltid utanför. hon sa att jag skulle inte förstå. alltid samma svar. i alla dessa bilder är jag ensam. väldigt ensam! vart än man tog vägen fanns det samma sak överallt... olyckan, hopplöshet och dryckandet!!! och kvinnornas livslånga kamp för att få vardagen att fungera. sådana minnen har jag. jag drycker inte alkohol själv. ett glas vin på ett år, haha, kanske, jag hatar inte alkohol eller människor som drycker. men... det har aldrig varit något gott i det, minnena är starkast. min första man kunde inte drycka, gjorde han det då fick han minnesluckor av ett enda vinglas. men han bara måste imponera på andra! jag räknades inte bland dom som man imponerar på. är man gift då behöver man inte längre försöka imponera på en, de finesser är över. första ggr var han ju riktigt rolig när han var så där lite halvfull, mot slutet av vårat äktenskap blev han direkt agressiv. en gång hade han druckit öl, han kom hem, gick in på toa och svimmade. jag fick sköta om honom, ringa efter ambulans, och sen gå ut i vinterkylan fast jag var trött och förskyld och hade spädbarn hemma, men jag måste ut för att köpa medicin. syster som skrev ut medicin åt honom tycktes ta väldigt hand om min man och var ganska nedlåtande mot mig. han var ju en stilig karl, hur så? ...sådant tar emot, igen och igen och igen om och om igen! det finns så mkt mer att berätta men det var inte meningen gå in i alla dessa historier och detaljer. undrar du inte hur jag har behållit min fattning och ett gott mod trots allt?


glad och pigg                                            rädd för fotografen                                               







mer gamla foto kommer i nästa inlägg, bl a ett där jag är väldigt lik Juliet från filmen år 68 (se mitt förra inlägg!) vill man då kan man, haha!

allvarlig.

är jag sådan fortfarande?

hoppas ni trivs med mina minnen och foto och finner mina texter spännande! hörs imorn!:)