god morgon!
god morgon, alla!
jag håller nog inte måttet som bloggerska och det gör inte mycket mig, för det finns så mycket annat att göra, att ordna, att förstå och att välja mellan i livet. detta är en karusell milt sagt. som har tendens att äta upp mig som vill så gärna engagera sig i nya saker. men som jag har sagt tidigare och säger igen: ni har hjälpt mig en bit på vägen, och jag tänker på er ofta. när jag går, när jag vilar, när jag städar, när jag diskar. ni finns i mina tankar liksom alla vänner och släktingar. och mina elever och kören med. må ni omslutas av Guds kärlek!
min semester är snart slut. jag har lagt in annons om min elevverksamhet, vi kör igång under september. det finns bara en enstaka plats kvar till någon liten elev, tidigt på morgonen, men ingen har anmält sig till den tiden. det finns ett inrutat tänkande angående små barn: att det är för tidigt för dom börja spela instrument när de är i lekålder, kan inte läsa eller skriva. Benny Andersson så vitt jag vet hade inte den åldersgränsen, han behövde inga noter, inte många andra heller. hos mig kan man börja lära sig skriva och rita, med vänsterhand t ex, om man är högerhänt:), räkna, baklänges t ex, dansa, och allt annat. och vad är det för fel med noter? att musicera där alla sinnen och kroppen är med främjar utvecklingen, det är oerhört roligt att se utvecklingen strömma (inte bara gå) framåt!
jobbet!?
jag ska börja arbeta nästa tisdag. det kommer att gå sakta framåt. "sakta" betyder mer än den vanliga innebörden av ordet. det finns inte många ord som beskriver exakt tillstånd av en person i min situation. språket är begränsat och termer ensidiga när det gäller anknytningar till de nya tidens tecken bland vilka stress och utbrändhet är mkt vanliga. och jag tror att utbrändhet har många ansikten, även om den medicinska beskrivningen stämmer väl överens mellan personerna. jag hade inte skrivit om detta i bloggen om jag inte var övertygad om att det är många fler än de som kommit till läkarvården och accepterat sin utbrändhet. det finns sådana sönderslitna människor överallt som inte har möjlighet eller viljan att erkänna att de dras med denna last. och som inte har kraft att göra sig fria från denna last. jag har alltid en tanke bakom det jag skriver. tanken är oftast att hjälpa andra människor. för det är ju viktigt att finnas till på många sätt. genom bloggen t ex.
hälsningar till alla mina vänner!
hälsningar till alla mina vänner!
förlåt!
FÖRLÅT! förlåt alla som jag inte svarat och inte besökt på länge! FÖRLÅT!
jag måste bara säga det första ordet.
jag måste bara säga det första ordet.
sen blir det allt bra igen:) solen sken när jag vaknade imorse. så är det ibland.
vardagen får med ens en guldkant.
jag tyckte även de dimmiga morgorna var mysiga. fast farliga att ge sig ut på vägarna.
och köra det måste man ju göra flytigt när man bor ute på landet.
imorse tog jag några bilder. japp, det är allra enklast så.
att glädjas åt naturen och glömma bort sig för stunden för att orka vidare.
detta behöver jag och ni alla de andra verkligen.
att börja med från alla helgons dag och sen advent och jul
som närmar sig i rasande fart då är den tyngsta perioden på hela året
om man arbetar inom kyrkans verksamhet.
mycket och omväxlande musik ska det vara,
vardagen får med ens en guldkant.
jag tyckte även de dimmiga morgorna var mysiga. fast farliga att ge sig ut på vägarna.
och köra det måste man ju göra flytigt när man bor ute på landet.
imorse tog jag några bilder. japp, det är allra enklast så.
att glädjas åt naturen och glömma bort sig för stunden för att orka vidare.
detta behöver jag och ni alla de andra verkligen.
att börja med från alla helgons dag och sen advent och jul
som närmar sig i rasande fart då är den tyngsta perioden på hela året
om man arbetar inom kyrkans verksamhet.
mycket och omväxlande musik ska det vara,
med de olika grupperna, ingen får glömmas bort. och då är det mycket att planera
och öva och sortera. och sen tacka! för att resultatet ska vara bra.
barnen blir sjuka och kan inte komma till sina lektioner men detta är
bara en liten paus för en ekorre som springer i sin hjul, ekorren är jag förstås:)
när barnen blir friska då måste man se till att de har gjort sina uppgifter
till julspel trots allt. då visar vi upp för föräldrar och vänner och alla de andra vad vi har lärt
oss på halvåret. det mesta ser ni ju aldrig. det roligaste får nog bara jag och barnen uppleva.
ofta är ju ingen förälder med heller på de individuella lektionerna.
fast de är varmt välkomna.
de olika förmågor och karaktärer, de får ni inte se. härligt!
hur barnen muntrar upp och hur de roar mig:) just för att de är så olika, ofta oförutsägbara.
de kan ändra sina tankar från dag till dag, så har det också varit.
den första tiden är tuffast. första två åren. sen kanske växer intresset, mer och mer.
barnen vänjer sig vid att de måste och sedan vill de själva träffa mig
en gång i veckan. kanse även mer:)
+++
jag minns F som hamnade på sjukhuset och ringde det första samtalet till mig
och det andra till sin mamma. jag fick tårar i ögonen.
sen ökar prestationen, man har lärt sig något utöver det andra kan.
det är en driftkraft.
och att vi har våra samtal, våra lekar som ingen annan har hittat på före oss.
allt detta kan komma att väga tungt så att man stannar kvar.
och öva och sortera. och sen tacka! för att resultatet ska vara bra.
barnen blir sjuka och kan inte komma till sina lektioner men detta är
bara en liten paus för en ekorre som springer i sin hjul, ekorren är jag förstås:)
när barnen blir friska då måste man se till att de har gjort sina uppgifter
till julspel trots allt. då visar vi upp för föräldrar och vänner och alla de andra vad vi har lärt
oss på halvåret. det mesta ser ni ju aldrig. det roligaste får nog bara jag och barnen uppleva.
ofta är ju ingen förälder med heller på de individuella lektionerna.
fast de är varmt välkomna.
de olika förmågor och karaktärer, de får ni inte se. härligt!
hur barnen muntrar upp och hur de roar mig:) just för att de är så olika, ofta oförutsägbara.
de kan ändra sina tankar från dag till dag, så har det också varit.
den första tiden är tuffast. första två åren. sen kanske växer intresset, mer och mer.
barnen vänjer sig vid att de måste och sedan vill de själva träffa mig
en gång i veckan. kanse även mer:)
+++
jag minns F som hamnade på sjukhuset och ringde det första samtalet till mig
och det andra till sin mamma. jag fick tårar i ögonen.
sen ökar prestationen, man har lärt sig något utöver det andra kan.
det är en driftkraft.
och att vi har våra samtal, våra lekar som ingen annan har hittat på före oss.
allt detta kan komma att väga tungt så att man stannar kvar.
även om kraven ökar och det blir svårare och svårare att hinna med allting.
men det är ju värt ett försök att vara med på någon av våra pjäs.
+++
A klappade händerna åt sig själv idag. först klappade vi händerna, jag och syrran och mamman,
A tyckte det var lite häftigt. men han hade gjort bra ifrån sig ju.
sådant måste man se och anmärka! sen gjorde han lite till.
så A tyckte denna lilla ansträngning var värd en applåd
och han slog ihop sina små händer under klaviaturen.
förra året skulle vi börja från grunder.
han var mer intresserad av den tekniska sidan, hur en flygel var uppbyggd,
vilka nya dimensioner den kunde erbjuda.
det var bara att krypa under eller krypa in, att se hamrarna slå
och då fick jag berätta att pianostämmaren hade
upptäckt flera roliga saker inne i flygelns stora kropp, bl a flera gem och en gräshoppa.
sånt händer. förra gången kunde A spela en skala (C-Dur) på en oktav
och han använde alla fingrarna. han tycker om matte och vi använder
mycket matte i våra lektioner. vi har ju fler än två fingrar på varje hand,
varför skulle man då spela enbart med de fyra fingrarna.
man kan använda alla 10. det är mycket att tänka på när man börjar spela ett instrument:
en hand har 5 fingrar som är dessutom olika aktiva och starka
och man ska inte blanda ihop vilka som är vilka.
du ska veta ögonblickligen vilket är det 3-e
och på vilken tangent den ska ligga och hur heter tangenten.
vilken not på bladet som motsvarar tangenten och hur lång tid ska fingret
hållas kvar på tangenten enligt beteckningen.
det är ett språk fullt med symboler man läser i notbladet.
samtidigt ska man ju spela med båda händer.
+++
nästa steg är att spela med båda fötter också. det kräver organistpraxis.
M kunde spela ett helt nytt musikstycke som hon förberedde under en halvtimme
med båda fötter och båda händer utspridda på de två manualer en bra orgel har.
hon var 9 år då och hade spelat piano hos mig i runt ett och halvt år, orgel bara några gånger.
varje hand har sin territorium. ännu krångligare med fötter.
+++
och allting detta jag skrev om nyss ska man se och tänka
och göra på delsekunder. resultatet är det man vill veta av.
ingen som lyssnar på live musik vill veta hur man kommer fram till resultatet.
de bara vill höra och njuta av resultatet.
och du, du som framför musiken är en skådespelare!
som inte får avslöja hur tufft du har tränat och hur svårt och svettigt det har varit att framföra ditt stycke.
de tror att ditt stycke var en enkel grej. inte alls! men det vet inte dom och det ska de inte heller.
ju lättare intryck de får ju bättre musiker du är:) någon som vill förneka detta?
det har tagit mig ett helt liv att förtså hemligheten bakom musicerandet.
fast jag är inte redo än:) detta är en utmaning. men jag älskar den:)
min dag
Ett långt inlägg. För dom som intresserar sig över:
Vad jag tycker för om TV program
Hur jag väljer ut temat till mina foto
Om mitt till hälften kreativa jobb
Mina körtjejer
Och mina elever
Eller om psykologi bakom instrumentspel
Dr. Phil är bra. Har ni sett program med honom kl.19.00 på 4+ ? Rekommenderar starkt! Även om vi har hört det massor med gånger (om narkotikaproblem som idag t ex) då är denne man något fenomenal att lösa konflikter och ge svar i svåra situationer. Det som är bra med honom: han babblar inte, han vet vad han pratar om, och det viktigaste - han gör en förändring. Hans hjälp är praktisk. Den attityden skulle myndighaterna ta tills sig!
Vad har man gjort annars? Ja, va på jobbet och har jobbat ganska intensivt, åkte hemifrån 9.30 och fick sladd två ggr, lite sladd, körde försiktigt ju, tog foto längst vägen, kunde inte låta bli att utmana mina gamla bekanta - får. Har ofta tänkt på dom för jag passerar dom ganska ofta. En dag, det var någon månad sen, satt flera kråkor på fårryggar, flera kråkor på flera rygg, haha, vilken syn!!! Men då hade jag ingen kamera med mig. Idag hade jag den, får finns kvar men tyvärr inga kråkor:)
Sen letade jag fram en massa jul- och adventssånger. + orgelstycken till Allhelgona gudtjänst och annan musikunderhållning. Rotade i alla noter jag hade. Det blev flera timmars jobb det. Att gå igenom texterna, spela och sjunga och sortera. Jag behöver musik till den roliga delen, sånger som skulle passa till mitt julspel, och ett program till en mer seriös gudtjänst med adventssånger, delvis nya och flerstämmiga, delvis enkla och kända. Så att folk skulle kunna sjunga med. Det handlar om att vara både omtänksam och flexibel. Öppen för flera alternativ. Det kan jag, tror jag. För min del blir julspelet den tredje pjäs jag själv skrivit. Om ni har läst mina tidigare inlägg då har ni kanske märkt att jag nämnde att även mina körmedlemmar får jätte gärna bidra med egna texter och andra initiativ. Ofta är det så att mina duktiga damer kan flera sånger som vi aldrig sjungit i kör, utantill. Om valet passar mig då tar vi de där sångerna med i våran repertoar. Jag är så nöjd med mina tjejer!
Idag hade jag två elev, syskon:) ett tema som jag tänker ta upp i något enskilt inlägg:) De är för gulliga för att trängas här helt enkelt:) ...Och nu måste jag berätta liksom från början, nej, inte riktigt från början, men... Jag är alltid lite skraj förrän terminen börjar, speciellt efter den förödande långa sommarlovet. Inte bara barn, även jag har svårt att komma tillbaka till saker och ting. Jag har hört av föräldrarna att barnen är lite skraja och tror inte att de uppfyller kraven., när de väl rastat sig i flera månder. Det förstår jag, man glömmer ju bort väldigt mycket om mna inte övar! Och det är inte många som övar under sommaren, fast det hade inte varit fel:) Barnen är rädda alltså... Inte p g a krav som jag ställt utan de krav de har ställt upp mot dom själva. Prestation och prestationsångest. Om någon av er som läser detta känner till något material med temat "prestation" i centrum då hör gärna av er till mig! Jag har börjat tänka så: en del människor är rädda för prestation och krav och då går de undan. vi kanske uppfattar dom som lata, men är det alltid så? Den andra, mindre delen, de som är också rädda, de älskar utmaningar och de älskar att pröva sig själva och vara rädda! Hm... ? Har jag inte rätt? Inte bara bland musiker. Jag menar, sådana finns säkert i idrotten, bland stuntman och inom räddningstjänten och andra grupper där risken och ångesten samlever i ett. Instrumentspel handlar om större prestation än att sjunga i en kör. Körmedlemmarna tänker sällan på sång och noter när de är hemma. De är inte ensamma och utsatta att möta mängden (publiken) alldeles själva, öga mot öga. Men en solist är utsatt. Som ett djur mitt i dagen mitt på öppet fält. Dessutom handlar instrumentspel (piano, orgel) om avancerat musik. Men detta kan jag skriva mer om i andra inlägg. Om det finns något intresse. Hittils har jag fått lite förfrågningar om att jag skulle kunna skriva om Lettlands historia sett med mina egna ögon (har gjort det en gång) och om min barndom (har skrivit två gånger om jag minns rätt). Det kommer jag gärna göra. Men först kanske måste jag avsluta intrevju med min son, anteckningarna finns ju på pappret. Kanske hinner göra det imoron? :) Just nu skulle vilja skriva om mina elev. Har så mycket spännade minnen sedan första året och barnen slutar aldrig överraska och roa mig med sina vuxen/barnsliga och unika personligheten. Så vänta på allting detta jag lovat att skriva om! Bara vet inte när jag hinner göra det:)
Vi ses dock framöver!
Lite foto från morgonen:)
Det var morgon det. tiden går visst fort!!!
Nu ska jag i snigelfart till några av er. För att svara på kommentarer:) Suss gott!
Vad jag tycker för om TV program
Hur jag väljer ut temat till mina foto
Om mitt till hälften kreativa jobb
Mina körtjejer
Och mina elever
Eller om psykologi bakom instrumentspel
Dr. Phil är bra. Har ni sett program med honom kl.19.00 på 4+ ? Rekommenderar starkt! Även om vi har hört det massor med gånger (om narkotikaproblem som idag t ex) då är denne man något fenomenal att lösa konflikter och ge svar i svåra situationer. Det som är bra med honom: han babblar inte, han vet vad han pratar om, och det viktigaste - han gör en förändring. Hans hjälp är praktisk. Den attityden skulle myndighaterna ta tills sig!
Vad har man gjort annars? Ja, va på jobbet och har jobbat ganska intensivt, åkte hemifrån 9.30 och fick sladd två ggr, lite sladd, körde försiktigt ju, tog foto längst vägen, kunde inte låta bli att utmana mina gamla bekanta - får. Har ofta tänkt på dom för jag passerar dom ganska ofta. En dag, det var någon månad sen, satt flera kråkor på fårryggar, flera kråkor på flera rygg, haha, vilken syn!!! Men då hade jag ingen kamera med mig. Idag hade jag den, får finns kvar men tyvärr inga kråkor:)
Sen letade jag fram en massa jul- och adventssånger. + orgelstycken till Allhelgona gudtjänst och annan musikunderhållning. Rotade i alla noter jag hade. Det blev flera timmars jobb det. Att gå igenom texterna, spela och sjunga och sortera. Jag behöver musik till den roliga delen, sånger som skulle passa till mitt julspel, och ett program till en mer seriös gudtjänst med adventssånger, delvis nya och flerstämmiga, delvis enkla och kända. Så att folk skulle kunna sjunga med. Det handlar om att vara både omtänksam och flexibel. Öppen för flera alternativ. Det kan jag, tror jag. För min del blir julspelet den tredje pjäs jag själv skrivit. Om ni har läst mina tidigare inlägg då har ni kanske märkt att jag nämnde att även mina körmedlemmar får jätte gärna bidra med egna texter och andra initiativ. Ofta är det så att mina duktiga damer kan flera sånger som vi aldrig sjungit i kör, utantill. Om valet passar mig då tar vi de där sångerna med i våran repertoar. Jag är så nöjd med mina tjejer!
Idag hade jag två elev, syskon:) ett tema som jag tänker ta upp i något enskilt inlägg:) De är för gulliga för att trängas här helt enkelt:) ...Och nu måste jag berätta liksom från början, nej, inte riktigt från början, men... Jag är alltid lite skraj förrän terminen börjar, speciellt efter den förödande långa sommarlovet. Inte bara barn, även jag har svårt att komma tillbaka till saker och ting. Jag har hört av föräldrarna att barnen är lite skraja och tror inte att de uppfyller kraven., när de väl rastat sig i flera månder. Det förstår jag, man glömmer ju bort väldigt mycket om mna inte övar! Och det är inte många som övar under sommaren, fast det hade inte varit fel:) Barnen är rädda alltså... Inte p g a krav som jag ställt utan de krav de har ställt upp mot dom själva. Prestation och prestationsångest. Om någon av er som läser detta känner till något material med temat "prestation" i centrum då hör gärna av er till mig! Jag har börjat tänka så: en del människor är rädda för prestation och krav och då går de undan. vi kanske uppfattar dom som lata, men är det alltid så? Den andra, mindre delen, de som är också rädda, de älskar utmaningar och de älskar att pröva sig själva och vara rädda! Hm... ? Har jag inte rätt? Inte bara bland musiker. Jag menar, sådana finns säkert i idrotten, bland stuntman och inom räddningstjänten och andra grupper där risken och ångesten samlever i ett. Instrumentspel handlar om större prestation än att sjunga i en kör. Körmedlemmarna tänker sällan på sång och noter när de är hemma. De är inte ensamma och utsatta att möta mängden (publiken) alldeles själva, öga mot öga. Men en solist är utsatt. Som ett djur mitt i dagen mitt på öppet fält. Dessutom handlar instrumentspel (piano, orgel) om avancerat musik. Men detta kan jag skriva mer om i andra inlägg. Om det finns något intresse. Hittils har jag fått lite förfrågningar om att jag skulle kunna skriva om Lettlands historia sett med mina egna ögon (har gjort det en gång) och om min barndom (har skrivit två gånger om jag minns rätt). Det kommer jag gärna göra. Men först kanske måste jag avsluta intrevju med min son, anteckningarna finns ju på pappret. Kanske hinner göra det imoron? :) Just nu skulle vilja skriva om mina elev. Har så mycket spännade minnen sedan första året och barnen slutar aldrig överraska och roa mig med sina vuxen/barnsliga och unika personligheten. Så vänta på allting detta jag lovat att skriva om! Bara vet inte när jag hinner göra det:)
Vi ses dock framöver!
Lite foto från morgonen:)
Det var morgon det. tiden går visst fort!!!
Nu ska jag i snigelfart till några av er. För att svara på kommentarer:) Suss gott!
