förlåt!
jag måste bara säga det första ordet.
vardagen får med ens en guldkant.
jag tyckte även de dimmiga morgorna var mysiga. fast farliga att ge sig ut på vägarna.
och köra det måste man ju göra flytigt när man bor ute på landet.
imorse tog jag några bilder. japp, det är allra enklast så.
att glädjas åt naturen och glömma bort sig för stunden för att orka vidare.
detta behöver jag och ni alla de andra verkligen.
att börja med från alla helgons dag och sen advent och jul
som närmar sig i rasande fart då är den tyngsta perioden på hela året
om man arbetar inom kyrkans verksamhet.
mycket och omväxlande musik ska det vara,
och öva och sortera. och sen tacka! för att resultatet ska vara bra.
barnen blir sjuka och kan inte komma till sina lektioner men detta är
bara en liten paus för en ekorre som springer i sin hjul, ekorren är jag förstås:)
när barnen blir friska då måste man se till att de har gjort sina uppgifter
till julspel trots allt. då visar vi upp för föräldrar och vänner och alla de andra vad vi har lärt
oss på halvåret. det mesta ser ni ju aldrig. det roligaste får nog bara jag och barnen uppleva.
ofta är ju ingen förälder med heller på de individuella lektionerna.
fast de är varmt välkomna.
de olika förmågor och karaktärer, de får ni inte se. härligt!
hur barnen muntrar upp och hur de roar mig:) just för att de är så olika, ofta oförutsägbara.
de kan ändra sina tankar från dag till dag, så har det också varit.
den första tiden är tuffast. första två åren. sen kanske växer intresset, mer och mer.
barnen vänjer sig vid att de måste och sedan vill de själva träffa mig
en gång i veckan. kanse även mer:)
+++
jag minns F som hamnade på sjukhuset och ringde det första samtalet till mig
och det andra till sin mamma. jag fick tårar i ögonen.
sen ökar prestationen, man har lärt sig något utöver det andra kan.
det är en driftkraft.
och att vi har våra samtal, våra lekar som ingen annan har hittat på före oss.
allt detta kan komma att väga tungt så att man stannar kvar.
även om kraven ökar och det blir svårare och svårare att hinna med allting.
men det är ju värt ett försök att vara med på någon av våra pjäs.
+++
A klappade händerna åt sig själv idag. först klappade vi händerna, jag och syrran och mamman,
A tyckte det var lite häftigt. men han hade gjort bra ifrån sig ju.
sådant måste man se och anmärka! sen gjorde han lite till.
så A tyckte denna lilla ansträngning var värd en applåd
och han slog ihop sina små händer under klaviaturen.
förra året skulle vi börja från grunder.
han var mer intresserad av den tekniska sidan, hur en flygel var uppbyggd,
vilka nya dimensioner den kunde erbjuda.
det var bara att krypa under eller krypa in, att se hamrarna slå
och då fick jag berätta att pianostämmaren hade
upptäckt flera roliga saker inne i flygelns stora kropp, bl a flera gem och en gräshoppa.
sånt händer. förra gången kunde A spela en skala (C-Dur) på en oktav
och han använde alla fingrarna. han tycker om matte och vi använder
mycket matte i våra lektioner. vi har ju fler än två fingrar på varje hand,
varför skulle man då spela enbart med de fyra fingrarna.
man kan använda alla 10. det är mycket att tänka på när man börjar spela ett instrument:
en hand har 5 fingrar som är dessutom olika aktiva och starka
och man ska inte blanda ihop vilka som är vilka.
du ska veta ögonblickligen vilket är det 3-e
och på vilken tangent den ska ligga och hur heter tangenten.
vilken not på bladet som motsvarar tangenten och hur lång tid ska fingret
hållas kvar på tangenten enligt beteckningen.
det är ett språk fullt med symboler man läser i notbladet.
samtidigt ska man ju spela med båda händer.
+++
nästa steg är att spela med båda fötter också. det kräver organistpraxis.
M kunde spela ett helt nytt musikstycke som hon förberedde under en halvtimme
med båda fötter och båda händer utspridda på de två manualer en bra orgel har.
hon var 9 år då och hade spelat piano hos mig i runt ett och halvt år, orgel bara några gånger.
varje hand har sin territorium. ännu krångligare med fötter.
+++
och allting detta jag skrev om nyss ska man se och tänka
och göra på delsekunder. resultatet är det man vill veta av.
ingen som lyssnar på live musik vill veta hur man kommer fram till resultatet.
de bara vill höra och njuta av resultatet.
och du, du som framför musiken är en skådespelare!
som inte får avslöja hur tufft du har tränat och hur svårt och svettigt det har varit att framföra ditt stycke.
de tror att ditt stycke var en enkel grej. inte alls! men det vet inte dom och det ska de inte heller.
ju lättare intryck de får ju bättre musiker du är:) någon som vill förneka detta?
det har tagit mig ett helt liv att förtså hemligheten bakom musicerandet.
fast jag är inte redo än:) detta är en utmaning. men jag älskar den:)
Ibland räcker inte tiden till:)
Du har ju fullt upp käre vän.
Ha en fin helg, kram lena.
Man behöver inte be om förlåtelse för att man inte hinner och inte orkar, det är helt normalt och ingenting att känna sig sämre för!
Just nu är jag i den situationen, jag orkar inte rikigt bry mig om saker, mitt hjärta har stängt av för att dämpa smärtan. en dag känns det bra och då är allt lättare!!
Jag är iaf glad att du är tillbaka i min blogg igen!
Gillade det sista du skrev mycket:) Stämmer ju så bra!
kram/en Liene som inte har glömt bort att kolla i sin mammas blogg<3 haha
Sv: Det gör inget.. Förstår dig med att tiden inte räcker till. Det har den inte riktigt gjort för mig heller, men nu -på sjkuhus- då ska jag vila. Vila som aldrig förr!
Sv: jag kan nog inte säga mer än att jag har haft en hemskt jobbig uppväxt, fått kämpa väldigt mycket och hela tiden. Sen kom Jonathan, han fick mig börja leva, orka kämpa lite till. Sedan vet du nog vad som hände, han gjorde slut. Det tog väldigt hårt på mig. Mycket hårdare än jag vill erkänna eller tro. Vill säga att: Det gör inget och gå vidare. Men det gick inte och tillslut ansåg dom att jag behövde en paus. Stoppa tiden och få vila, tänka och slippa alla krav och måsten. Det var då jag hamnade på sjukhus. Så en blanding av allt jobbigt som hänt mig och hjärtesorg. Det tog extra hårt då jag också är adopterad, klarar inte av att förlora människor som står mig nära..
Sv: jag kan nog inte säga mer än att jag har haft en hemskt jobbig uppväxt, fått kämpa väldigt mycket och hela tiden. Sen kom Jonathan, han fick mig börja leva, orka kämpa lite till. Sedan vet du nog vad som hände, han gjorde slut. Det tog väldigt hårt på mig. Mycket hårdare än jag vill erkänna eller tro. Vill säga att: Det gör inget och gå vidare. Men det gick inte och tillslut ansåg dom att jag behövde en paus. Stoppa tiden och få vila, tänka och slippa alla krav och måsten. Det var då jag hamnade på sjukhus. Så en blanding av allt jobbigt som hänt mig och hjärtesorg. Det tog extra hårt då jag också är adopterad, klarar inte av att förlora människor som står mig nära..
Sv: jag kan nog inte säga mer än att jag har haft en hemskt jobbig uppväxt, fått kämpa väldigt mycket och hela tiden. Sen kom Jonathan, han fick mig börja leva, orka kämpa lite till. Sedan vet du nog vad som hände, han gjorde slut. Det tog väldigt hårt på mig. Mycket hårdare än jag vill erkänna eller tro. Vill säga att: Det gör inget och gå vidare. Men det gick inte och tillslut ansåg dom att jag behövde en paus. Stoppa tiden och få vila, tänka och slippa alla krav och måsten. Det var då jag hamnade på sjukhus. Så en blanding av allt jobbigt som hänt mig och hjärtesorg. Det tog extra hårt då jag också är adopterad, klarar inte av att förlora människor som står mig nära..
tackar för raderna i mitt inlägg , va hemskt och höra , ja stackars människor som vart drabbade .
sonen min är gripen av denna händelse ,och det är svårt att ta in för en tonåring , men även nyttigt att se vad som har hänt och lära sig innebörden av det .önskar dig en trevlig helg.
/fia.
Sv: vem syftar du som min "forna vän". Var det Jonathan eller? Texten blev lite obegriplig för mig.. :P
sv: Nej, men man ka inte orka hela tiden. Så förstår om du ibalnd undrar hur jag orkar, men jag vet att jag orkar med det som jag verkligen tycker om att göra. Jag skulle kunna sova ännu mindre bara om jag var tvungen för nåt.
Men så länge jag vet att jag inte är tvungen så nej.
Be aldrig om ursäkt för att du haft annat å göra. De e helt naturligt. Sitter lite stressad... av nå anledning vet inte varför egentligen. Fick migrän men nu har de faktiskt släppt ska sätta mig å se Stjärnor på is. Du har en tuff period framför dig nu med julen i kyrkan de förstår ja å vi här hemma jobbar oxå... så e de men de e helt okej. Julen kommer ändå... Måste ta mina små barn... vi får höras //Tess
Det är jättebra här, hur är det själv?
Skickar bara en kram. Tror att du behöver en.
KRAM!
så är det ibland man hinner helt enkelt inte med,
hoppas allt är bra med dej
vad duktig du är på det du gör!
ha en härlig dag här snöar det nu!
