När jag var liten då tyckte folk om mina kindgropor. När jag var tonåring såg jag ut som ett barnunge, det var ingen idé att försöka sminka mig, ingenting hjälpte. När jag var 20-åring och delade ut inkommande post på min arbetsplats, tog mig folk som jobbade där för en flickunge till en av de anställda på företaget. Så har jag haft det tills jag fick de första rynkorna i pannan för några år sedan. För ungefär två månader sedan gav jag upp och köpte min första ansiktskräm, idag har jag två oIika sorters.
Trots att jag vaknade med fåglarna imorse, kände jag mig lite vissen där jag lämnade sovrummet och kom ner för trappan för att se mig i spegeln. Rynkorna var de första som trädde fram. Vi hade ingen sol imorse, ändå trädde de fram. Jag har en kropp som en 20-åring, hörde jag någon säga till mig häromdagen, jag tror inte mycket på att den har ändrats sen dess, så det är lugnt på den fronten. Men rynkorna, ja, vad kan man göra åt dom? Kanske bäst sluta använda ansiktskräm för då tittar man inte så noga i spegeln, eller köpa en mindre antik spegel med suddigt glas, eller ställa den någon annanstans, i skuggan t ex. Eller undvika den tills kvällen kommer. Man ska inte ta närblider på någon som mig heller. Om man inte vill bli ovän med mig, tycker jag i ala fall. För säkerhets skull.
Jag har inte känt mig något vidare den sista tiden, jag har liksom gjort mig kvitt livet, jag har dumpat några, men inte av min fri vilja, det måste jag säga, och några har dumpat mig, och så är vi alla lika, inga mer lik i garderoben. Men det är just därför... därför vill jag börja på nytt, ett nytt liv, säger man. Och allteftersom det är en måndag idag och en ny vecka börjar då börjar jag den och det nya livet på köpet, om det nu går att göra så enkelt. Jag börjar med en spontan aktion, en blogg. Jag öppnar en blogg. Det gör jag nu. För jag tror att jag inte är ensam med sådant jag känner, och det bli fler och fler som får rynkorna i min åldern, och några har redan haft ett bra tag kanske, men vill inte inse. Men det är dags att gå vidare, vill jag tro.
