mina dagar just nu är inte som förr. med stress och många bollar i luften. med måsten. med ambitioner. och bekymmer. nu kan jag vila fast det är svårt att vänja sig till stillheten. att man kan koppla av och göra lite som man vill. detta är jag inte van vid. jag är sjukskriven fortfarande. och det är det bästa för mig. att lära sig stillheten. att lämna bakom  de som kan skada mig. att tänka egoistikt. svårt. det  är inte alls så att man bara sitter hemma och gör ingenting.  man gör mycket. kroppen tar all energi som återstår för en personlighets omvändelse. jag gör om mig själv. just nu har jag inte tillräckligt med styrkan att skriva ner de goda sakerna jag har läst bl a om stress. symptomer och vad gör man för att bli helad. jag hittade en bra sjukdomsbeskrivning i Annonsbladet och allting stämde in på mig. jag kanske återkommer med beskrivningen. för det är väldigt många som drabbas. mest kvinnor. för vi tar så mycket ansvar på oss själva, har för många roller, går med på all press och förväntningar från andra. och är så dåliga på att försvara oss när det blir fel. oftast inte ens vårat fel...

det var funderingar det. jag har i hela mitt liv tänkt mycket. för mycket... som de mesta som känner mig väl tycker. kanske det. men jag ser som en gåva att jag kan tänka:)

må så gott i denna vintertid som sträcker sig mot våren!
alla foto i detta inlägg är mina!






kram!

hej på er! jag har förtsått att ni kastar en blick in i min blogg ibland. tack för omtanken! jag känner er värme och är glad över er uppmärksamhet och hopp ni uttrycker angående min hälsa. nu låter jag som en gammal dam visst :)

det går inte spikrakt upp med mig. det behövs en förändring för att allting ska vara bra igen. har man tagit ett steg åt sidan i livet då är det nästan omöjligt att börja om exakt där man slutade. det gäller att hitta en ny balans i livet. och det tar tid. därför är jag fortfarande passiv på alla områden, jag lever i nuet, och just nu måste tänka mer på mig själv. men jag har börjat sakna min kör och mina elever mer och mer. och jag vill träffa några av er. och säga tack! det är ett livstecken :)